Har funderat mycket idag - medan jag pysslat lite ute i trädgården. Jag saknar mina nära vänner, såna som jag verkligen kan prata med om allt. Som är mina äkta vänner, inte bara mammor till mina barns kompisar - vilka jag självklart också uppskattar mycket! Jag har speciellt tre vänner som extra värdefulla för mig, som varit med mig genom mycket. Den ena bor hela sommaren på Öland (långtidssjukskriven) och är bara hemma någon enstaka gång. Den andra är en jobbarkompis till mig, och eftersom jag är föräldraledig så blir det inte lika mycket kontakt av det dagliga slaget. Vi bor inte på samma ort så det blir mest telefonkontakt och tyvärr inte så ofta. Och den tredje har skaffat pojkvän nu i sommar och jobbar dessutom massor, så hon kommer bara på snabbvisiter. Inga riktiga samtal, bara uppdatering på det viktigaste och senaste. Jag behöver prata, de riktiga samtalet, jag är en social person. Mathias och jag pratar ju självklart, men tjejsnack är en annan sak! Hoppas på mer av den varan nu när sommarlov/semestrar snart är över för de flesta.

Jag är trött hela tiden, har ingen energi. Har sovit middag ett par dagar, sover ändå bra hela nätterna. Orkar ingenting, tycker bara jag går här hemma och drar benen efter mig och sätter mig i soffan var femte minut. Vet inte varför jag känner mig så orkeslös, är absolut inte likt mig. Jag brukar vara effektiv och full av energi, inte trött, glåmig och utan ork. Hela dagarna går jag och längtar efter att få gå och lägga mig. Mått småilla och varit yr sista veckan så jag gjorde ett gravtest häromdagen men det var negativt. Så nu blir jag nästan orolig att jag är sjuk. Önskar mig energi, ser ju bara på när hemmet förfaller. Fönster behöver putsas, garderober gås igenom, 1-årskalas förberedas, tvätt tvättas vikas och strykas, lådor och skåp gås igenom och rabatter rensas... Och ändå sitter jag bara här och drömmer om att få sova.