Idag har min man och jag varit tillsammans i nio år! Vi har hunnit med mycket på våra nio år tillsammans!

Idag är det även tre år sedan vårt andra missfall. Då var jag i vecka 9-10 och hade blött från vecka 6. Vi var på täta kontroller eftersom vi haft en misslyckad graviditet innan på våren. I vecka 6 och 8 levde den lilla men jag blödde, sen började jag blöda väldigt mycket och när vi kom in denna dag för tre år sedan levde inte den lilla. Så var ännu en dröm slut. Det blev medicinsk abort, vilket inte funkade, och därefter infektion som fick läkaren att skrapa mig omgående. Det var precis tre månader efter den första skrapningarna.

Under våren hade jag kommit till vecka 14 när vi var på första ultraljudet i maj. Jag var smal och det syndes inget på mig, konstigt tyckte barnmorskan eftersom jag var omföderska. Väl på med gel och ultraljud så märker vi rätt snabbt att något är tokigt. Hon börjar fråga om jag är säker på att jag är så långt som jag tror - den gången kunde jag nästa säga exakt datum jag blev gravid. Jag hade ju dessutom gjort positivt graviditetstest, inte haft mens, mått pyton och kunnat sova stående. Allt var ju klockrent! Men icke, det fanns inget foster. Det viktigaste av allt var inte där, huvudpersonen saknades. Hinnsäck, moderkaka och livmoder hade växt i 14 veckor, men inget litet pyre. Chock och förtvivlan. Direkt upp till gyn i Västervik för läkarbesök, sen tillbaka dagen efter för medicinsk abort. Blödde och blödde och höll på att svimma, trots detta kom resterna inte ut. Blev inlagd och skrapad dagen därpå.

Det kommer alltid vara skevt: Jag har varit gravid fyra gånger men har två barn. Det har gjort mig sårbarare och mer ödmjuk, samtidigt mycket starkare.

Idag tänker jag en liten tanke på mina två barn som inte blev. Men mest av allt tackar jag för de underbara två som blev!