Idag har min man och jag varit tillsammans i nio år! Vi har hunnit med mycket på våra nio år tillsammans!

Idag är det även tre år sedan vårt andra missfall. Då var jag i vecka 9-10 och hade blött från vecka 6. Vi var på täta kontroller eftersom vi haft en misslyckad graviditet innan på våren. I vecka 6 och 8 levde den lilla men jag blödde, sen började jag blöda väldigt mycket och när vi kom in denna dag för tre år sedan levde inte den lilla. Så var ännu en dröm slut. Det blev medicinsk abort, vilket inte funkade, och därefter infektion som fick läkaren att skrapa mig omgående. Det var precis tre månader efter den första skrapningarna.

Under våren hade jag kommit till vecka 14 när vi var på första ultraljudet i maj. Jag var smal och det syndes inget på mig, konstigt tyckte barnmorskan eftersom jag var omföderska. Väl på med gel och ultraljud så märker vi rätt snabbt att något är tokigt. Hon börjar fråga om jag är säker på att jag är så långt som jag tror - den gången kunde jag nästa säga exakt datum jag blev gravid. Jag hade ju dessutom gjort positivt graviditetstest, inte haft mens, mått pyton och kunnat sova stående. Allt var ju klockrent! Men icke, det fanns inget foster. Det viktigaste av allt var inte där, huvudpersonen saknades. Hinnsäck, moderkaka och livmoder hade växt i 14 veckor, men inget litet pyre. Chock och förtvivlan. Direkt upp till gyn i Västervik för läkarbesök, sen tillbaka dagen efter för medicinsk abort. Blödde och blödde och höll på att svimma, trots detta kom resterna inte ut. Blev inlagd och skrapad dagen därpå.

Det kommer alltid vara skevt: Jag har varit gravid fyra gånger men har två barn. Det har gjort mig sårbarare och mer ödmjuk, samtidigt mycket starkare.

Idag tänker jag en liten tanke på mina två barn som inte blev. Men mest av allt tackar jag för de underbara två som blev!

 

Nina

11 augusti 2014 21:51

Kära Jennie, tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Det gör mig så ont att du behövt gå igenom det 2 gånger, och jag kan inte ens föreställa mig det hål av sorg och förtvivlan som ni måste ha hamnat i när ni fick veta i v 14... Jag skickar virtuella kramar i massor! Och tack för allt ditt stöd och kloka ord. Det betyder oerhört mycket!

Jennie

13 augusti 2014 07:39

Nu har det ju gått några år, och framför allt har vi ju fått älskade Ebba. Innan hon kom var det väldigt jobbigt. Var rädd att det aldrig skulle gå, att känslan av misslyckande som jag då bar på alltid skulle vara min skugga. Distansen till det gör att jag nu oftast ser det som en erfarenhet som gjort mig starkare. Tack vare Ebba, annars vet jag inte hur det hade gått.
Kram till dig & tack för omtanken!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alla dessa graviditeter.. Jag vet inte hur många av mina vänner och bekanta som ska ha barn. Det dyker upp ul-bilder och magar på FB och i verkligheten hela tiden. Vet ju att det alltid är så här på vårkanten, men ändå.. jag kan inte bara glädjas med...

Här har vi för närvarande vattkoppor och magsjuka. Verkligen en trevlig helg och Alla Hjärtans dag igår.. Ebba började med vattkoppor i tisdags kväll. På natten sen så kräks hon med jämna mellanrum. Trodde att det var av att hon fick så mycket febe...

Så var helgen slut. Redan. Logistikansvarig har just packat alla väskor och grejer inför morgondagen. Lämna barnen på två olika ställen för Saga har ute vecka (går åt många ombyten där!) och sen själv ta mig iväg. Brukar ta 45 minuter innan jag själv...

Trött trött trött.. Fredagskvällar är hopplösa. Mathias sover i soffan och barnen har somnat. Och jag somnar nog snart med.. Veckorna är fulltecknade och logistiken är på hög nivå. Vi jobbar heltid båda två, barnen har lååånga dagar på dagis och Sag...

I torsdags var det begravning för min farfar. Det var så fint, och så känslosamt. Mina bror och hans fru spelade och sjöng så fint, musik får mig alltid ännu mer känslofylld. Imorgon är det dags för min lilla plutt att börja skolas in på förskola...